Ung mamma

Jasmine heter jag, är 16 år gammal. Bor i en väldigt liten och inskränkt stad som heter Nora tillsammans med min pojkvän och våran dotter Joline som snart är 3 månader. Jag ägnar all min fritid och lediga tid på familjen. Och all min lediga tid är i princip dygnet runt, bortsett från 6 timmar i veckan, då jag pluggar A kurser på komvux. Joline föddes den 2/1, efter tio dagars extra väntan. När de lade henne på mitt bröst kände jag direkt ?det är nu livet börjar? och sedan den dagen har mitt liv sett helt annorlunda ut, på ett positivt sätt. Jag trivs i min mammaroll och förstår inte vad jag gjorde på min fritid innan min dotter fanns. Det här är det absolut bästa som hänt mig. Just nu hinner jag inte med så mycket annat än att ta hand om Joline men innan hon föddes läste jag mycket, skrev noveller och dikter, kollade på bra filmer och dokumentärer. Jag tycker om att dansa, sjunga och måla (är dock kass på att måla) och jag tycker mycket om skolan. Har ägnat mycket tid åt skolan de senaste åren och även nu, eftersom jag pluggar på kvällarna när Joline lagt sig. Historia, religion och biologi intresserar mig särskilt.

1. Hur gammal var du när du fick barn?

Jag var 16 år. Fyllde 16 förra året den 7 september och Joline föddes den 2 januari. Halva graviditeten var jag 15 år.


2. Hur reagerade din familj & dina vänner när du upptäckte att du var gravid?

Alla som känner mig tog det bra, fördomar har kommit från människor utifrån, från dem som tar sig rätten att döma utan att egentligen veta någonting. Mamma har stöttat mig till 100 % hela tiden, hon har verkligen varit ett stort stöd. Samma sak gäller de övriga i min familj och min pojkväns familj. De har behandlat mig/oss som vuxna och räknat med att vi ska klara detta på egen hand. Jag har aldrig känt att mamma försökt ta över, utan ansvaret har legat på oss. Det är skönt, för de är så jag har velat ha det.

 

3. Hur ser dina klasskompisar på dig som mamma?

När jag slutade 9an var det bara de närmaste vännerna i klassen som visste och de tyckte väl att det var lite coolt, ville känna på magen och sedan var det inte så mycket mer med det. När jag började ettan i en större stad med helt ny klass, och mage, var det många som uppmärksammade mig och ville ställa frågor. Alla var nyfikna och varje dag var det som om jag blev intervjuad av människor. Jag försökte att svara så gott de gick men vissa frågor var lite oförskämda och privata. Tjejerna i min klass ville känna sparkar och frågade om förlossningen, vad vi köpt för saker osv. I korridorerna hörde jag att de viskades och folk pekade på mig. Jag såg och hörde allt, det är lite komiskt. Nu förstår jag hur det känns för personer som har en annorlunda stil eller som sticker ut på något vis, hur uttittad man känner sig. Fast jag var så stolt över mig själv och fina magen att det inte gjorde någonting.

 

4. Hur förstod du att du var gravid? Hur berättade ni för era föräldrar?

Jag har aldrig haft koll på min mens, när den ska komma, hur många dagar det är emellan och sådär så jag visste inte om den var försenad eller inte. När jag trodde att den var en vecka försenad köpte jag ett test men lät det ligga i ett par dagar. En kompis i klassen sade till mig att ?Nu får du faktiskt göra det!? och samma kväll smugglade jag in apotekspåsen på toaletten och testade. Jag hoppades på ett plus men vågade inte tro det. Haha, plus tecknet var så himla blått och tydligt och kom direkt. Då kände jag mig inte alls chockad, det var precis som om jag redan visste. Mitt undermedvetna kanske gjorde det. Samma kväll när jag skulle sova låg jag och fantiserade om en liten bebis. Om det var en pojke eller flicka, hur han eller hon skulle se ut och allt kändes så magiskt. Jag visste direkt att ?det här är helt rätt!? och tvivlade inte. Däremot kändes det overkligt och det tog ett tag att smälta det.

 

Mamma åkte till USA samma vecka som jag plussat och när hon kom hem två veckor senare berättade jag för henne. Eller, jag sade ?det är en sak jag vill berätta och hon svarade: Är du med barn?? Det kom inte som en chock för henne heller. Hon frågade bara om jag var säker och om jag tänkt igenom det och när jag svarade ja, så började hon att prata bebisnamn. Allt var naturligt. Min pojkvän däremot, var rädd och orolig i början. Han nojade ganska mycket om ekonomi och tyckte att vi var lite unga. Fast hans största problem var nog rädslan att berätta för sin mamma och pappa. I v.16, när han fortfarande inte berättat, ringde mamma och berättade för hans mamma. Och efter det var det som om hans nervositet släppte och han började slappna av. De tog det jättebra, så oron var helt i onödan. Andledningen till att inte jag ringde och berättade var att han verkligen inte ville att jag skulle göra det, så jag bad mamma i stället, utan att han visste om det. Såhär i efterhand tyckte han att det var bra att jag gjorde det. Hans mamma sade ?Vi bits inte, det vet ni väl??

 

5. Tycker du att du förändrats mycket som person sen du fick barn?

Nej, inte som person men mitt liv har ju förändrats. Det är som om jag väntat på den här dagen i hela mitt liv. Att vara gravid, föda, vara mamma, det passar mig perfekt! Kan hända att jag har förändrats men inte så att jag märkt det själv i alla fall. Livet är mycket bättre nu än förut och har jag förändrats så är det till det bättre.

 

6. Hur var det att vara gravid? Var det värre eller bättre än vad du trott?

Underbart! Underbart! UNDERBART! Jag älskade att vara gravid och jag saknar bebismagen hur mycket som helst. Vill verkligen få uppleva det en gång till. Det är så mysigt. För mig var det en sådan höjning utav självkänslan också, jag kände mig så vacker och säker i mig själv. Jag var så stolt över magen och bar jämt åtsittande kläder så att alla skulle se att jag var gravid. Mådde illa utav lukter i v.8 och 9 men sedan gick det över och så hade jag en njurbäckeninflammation i v.20, det är det enda. Njurbäckeninflammationen gjorde jävligt ont men jag var mest orolig för bebisen i magen. Hade verkligen en suverän graviditet utan några speciella komplikationer.

 

7. Hur klarar ni er ekonomiskt? Vad får ni för stöd och hjälp?

Vi klarar oss bra! Jag har föräldrapenning, underhållsbidrag (från min pappa, går egentligen till mamma men när man flyttat hemifrån och är under 18, går det till mig) Jolines barnbidrag, min pojkväns helglön, hans studiebidrag, mitt studiebidrag. Det är alla inkomster. Och så får vi bostadsbidrag. Vi har råd att impulsköpa lite saker, har pengar över att spara och pengar att köpa saker till Joline för. Vi har absolut så vi klarar oss.

 

8. Känner du många andra som också är unga föräldrar, och hur träffar man lättast andra i samma situation?

Jag har tur som har Unga mammor & pappor i Örebro kommun. De har föräldragrupper, öppen verksamhet och föräldrautbildning. En jätte bra verksamhet som borde finnas för äldre föräldrar också. Jag gick på föräldragrupp där och träffade vänner som nu har barn i samma ålder som Joline. Jag har också en vän här i Nora, som har en dotter som är ett halvår. Vi träffades i början utav min graviditet och vi står varandra mycket nära. På lunarstorm finns det en klubb som heter Ungmamma där man kan hitta hundratals med unga mammor. Det finns Internetsidor för bara unga föräldrar också, så man är inte ensam.

9. Vad tror du skulle varit mest annorlunda om du var ca 10 år äldre då du fick ditt första barn?

Man skulle kanske haft det ännu bättre ekonomiskt men jag känner inte att pengar är värt så mycket, att ha så man klarar sig tycker jag räcker. Joline har ju alltid nya saker och har fått allt nytt, så vi är ju inte ?drabbade? på något sätt. Jag känner mig inte som ung mamma utan bara som mamma. Så jag vet faktiskt inte, man skulle kanske slippa dumma kommentarer och påhopp.

 

10. Vad är det bästa med att vara ung föräldrer?

Att kroppen svarar så bra på graviditet och förlossning, att man orkar mycket och är pigg. Att man har barnasinnet kvar och minns så mycket från att man själv var liten. Jag känner att jag kommer kunna förstå Joline när hon blir tonåring, för då var det inte så längesedan jag var där själv. Joline kommer nog känna att det är enkelt att identifiera sig med mig sedan, eftersom att det inte skiljer så mycket på oss i ålder. Det bästa med att vara förälder oavsett om man är äldre eller yngre är ju att man får vara med om en fantastiskt resa. Att se Joline växa upp, att veta att hon legat i min mage, att jag fött henne - det slår allt annat!

 

11. Vad gör du om 5 år? :)

Då har jag, min pojkvän och Joline flyttat till Växjö, där jag ska plugga till Polis. Vi har fått ett syskon till Joline och en till är kanske på väg.. Jag vill ha en stor familj och gärna två täta nästa gång så att jag kan lägga småbarnsperioden på is och satsa lite på karriären.

 

Ett stort tack till Jasmine som tog sid tid att berätta och svara på våra frågor. Nu vet vi och alla ni som läser hur en sexton årig tjejs vardag ser ut som ung mamma. Är det inte fantastiskt??

http://langtarefterdig.blogg.se

Besök hennes blogg!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0